När drömmar tröstar

Jag sätter mig käpprätt upp i sängen. Det är söndag morgon och klockan visar 5.07.
Min syster ropar på mig. Med klar och tydlig stämma frågar hon var jag är någonstans.
Var är du hän, Snövit? 
Mina ögon sveper över sovrummet, min kropp varm och spänd, mitt sinne omtumlat och förvirrat.
Hon låter bekymrad och jag vill försäkra henne om att hon inte behöver vara orolig.
Jag är här Sussie. Jag är här. Var är du?
Viskande för att inte missa om hon säger något mer.

Men ögonblicket är förbi. Tankar far genom huvudet.
Försöker utan framgång att minnas vad jag har drömt. Tror att jag sprang omkring och letade efter någon i skrymslen. Kanske var det min syster jag försökte finna? Eller var det tvärtom?

Ett dygn senare drömmer jag om mamma, jag går bakom henne när hon plötsligt vänder sig om. Hon har kort, mörkt hår, som i sin ungdom. Jag drömmer i svart-vitt. Mammas ögon ser konstiga ut, hyn är ljusgrå och klänningen svart. Hon tittar snett neråt, ser mig inte i ögonen. Men hon sträcker ut sina armar och omfamnar mig. Vi kramas länge och jag vaknar upprymd.

 

Älskade Sussie – dra i min näsa

Min älskade lillasyster Suzana lämnade oss den 25 januari. Imorgon ska vi ta farväl av henne i Älmhults kyrka.

Min lillasyster är inte bara en älskad och saknad lillasyster.

Hon är en älskad hustru, mamma, mormor, dotter, storasyster, moster, faster, syskonbarn, kusin, hon är vän och arbetskamrat. Saknaden efter henne är enorm, lika stor som rymden.

In i det sista var Ante, din fina man, bredvid dig, var din trygghet och stora kärlek i nöd och lust, dygnet runt.
Madeleine, din dotter likaså, vid din sida, på sängkanten, på balkongen, i soffan varje dag, varje natt.

Min syster Suzana var stolt över sina barn och barnbarn. Madeleine, hennes förstfödda, Philip, hennes mellanson och Balthazar, hennes minsting. Barnbarnen Theodor och Theolina. Suzana hade alltid tid för de sina.

Min lillasyster var full av humor, glädje och djävlar anamma.
Full av kreativitet, livslust, kärlek och omtanke.

Vi vävde drömmar tillsammans, hon såg på framtiden med tillförsikt.
Kanske får vi väva andra drömmar någon annanstans, i en annan tid, kära saknade syster.

Idag och för evigt finns du i våra hjärtan, i våra andetag, i våra liv.
Det känns som att du finns vid min axel, du viskar i mitt öra och du ler.

Jag saknar dig så min älskade underbara Sussilill.

Andra julen utan mamma

Mammas julmat är förknippad med en legymsallad som vi kallar för ruska salata, på svenska, rysk sallad. Att det är en legymsallad är en sanning med modifikation eftersom den innehåller både rökt skinka och ägg. Nåväl, det är förmodligen så mödrars specialare har uppkommit genom tiderna, med tillägg och borttag av ingredienser, med höftade smaksättningar och en och annan väl bevarad hemlighet.

Andra julen utan mamma, utan hennes julbord, hennes små överraskningar till både oss barn och barnbarn och det börjar sakteliga att tränga igenom att julen som den var i barndom och barnbarnsdom är borta.
Nu är det min tur.
Min hyllning till mamma blir att jag ska göra ruska salata till varje jul, jag ska göra den till min tradition, mitt matarv till mina barn.

I år har jag därför provat mig fram och gjort två identiska sallader med undantag för gurkan. I den ena har jag en polsk saltgurkevariant och i den andra cornichons.
Som mamma skulle ha sagt, ”vi får se” vilken av dem som smakar oss bäst.

Jag önskar er alla en riktigt fröjdefull jul med gamla och nya inslag, med skinka och julgodis, med klappar och tomteluvor.

God jul!

Mamma Mirjanas årsdag

Idag är det ett år sedan du gick bort mamma. En vecka innan du somnade in slöt du dina ögon och öppnade dem aldrig mer. Pratade inte.
Du fick en förkylning och då orkade inte din kropp längre. Din kropp som hade kämpat i över ett år.

Hela den veckan var vi hos dig, dygnet runt. Pappa, dina barn och äldsta barnbarn.
Vi ställde en säng intill din och turades om att sova hos dig, vi höll om dig, åt hos dig, vi lät dig inte vara ensam en sekund.
Vi vakade över dig och vid minsta tecken på smärta ringde vi efter morfin.

Den veckan var fruktansvärd, ofrånkomlig och obönhörlig, vi hade levt med insikten ett tag, att livet aldrig skulle bli detsamma efter att du fick en stroke. En stroke som omöjliggjorde behandlingen av din cancer.
Ett år av moment 22 och fruktlösa försök från vår sida att försöka få till rehabilitering efter sviterna av din stroke för att du sen skulle kunna få behandling för din cancer. Fruktlösa förtvivlade försök.

Nu har ett overkligt år av saknad och sorg passerat. Ett år utan att fira våra familjefödelsedagar, din födelsedag, påsk, jul tillsammans med dig.
Ett år utan att kunna samtala med dig om små saker, stora saker, ovidkommande saker, relevanta saker, vad som helst, när som helst.

Bilden på dig och mig är tagen för fem år sedan när vi var lyckligt ovetande.

Fina, fina saknade mamma Mira.

Belgrad – här kommer vi

Har kollat väderleksprognosen varje dag i en vecka. Blir det septemberregn eller svenskt sommarväder? Det ser ut som om vi får det sistnämnda. Skönt.

Vi åker på en minisemester, dottern och jag. Varje morgon ska vi gå till marknaden och handla färsk frukt till frukostyoghurten och grönsaker till lunchen. Middag ska vi äta ute på restaurang. Dessemellan ska vi umgås med våra kära, vi ska flanera, och jag ska leta efter prylar som jag eventuellt kan sälja i Balkanbutiken.

Mitt jobb på en kvinnojour är fantastiskt roligt, omväxlande och fartfyllt. Därför har jag dessvärre inte hunnit med min lilla e-butik Balkanbutiken. Den här resan är avgörande, hittar jag några produkter att sälja? Som min älskade mamma skulle ha sagt: ”Vi får se.”

Oavsett så ska dotter och jag njuta av att få vara tillsammans hela dagarna och inte enbart eventuellt ses över middagsbordet på vardagar.

Dyrbara gullrankor

Vi har ärvt två fina gullrankor, den ena har hängt med ända sedan sent 80-tal då vi fick den av min svärmor. Den andra gullrankan fick vi av mamma för ett år sedan.

Jag ställde dem mittemot varandra och upptäckte för några månader sedan något symboliskt vackert. Leende tänker jag att svärmor blev glad över att få sällskap av mamma. Det var framför allt hennes blomma som sträckte sig efter mammas.

Annalisa och Mirjana var två fantastiska kvinnor och de finns med mig i tankar, i berättelser från förr, i att laga efter deras recept, i uttryck som de ofta använde, i att titta på bilder, i att använda deras husmorsknep, i att sakna dem i vardagen och till högtider.

Att ha deras blommor så här mittemot varandra känns bra.

Sa jag att gullrankans ursprung är Sällskapsöarna i Stilla havet?

 

Sensommarfasta

I fredags drack jag min sista fastejuice och avslutade därmed en fem dagar lång fasta. I broschyren stod det att man kunde få huvudvärk, bli trött och yr men att de flesta redan dag tre kände sig lättare, piggare, gladare.

Jag hade huvudvärk och var trött alla fem dagar, fick en konstig oidentifierbar värk i rumpa och baksida lår dag tre och fyra. Ingen yrsel och inte särskilt hungrig men sugen på att tugga något. Alla biverkningar var överkomliga och försvann som i ett trollslag dagen efter fastan.

Fastan bestod av endast flytande föda, juicer, örtte och buljong. Det var fyra olika juicer: äppel-, multifrukt-, rödbets- och grönsaksjuice. Det värsta med fastan var smaken på rödbets- och grönsaksjuicen, i den sistnämnda tog rödbetan över de andra grönsakernas smak. Den var outhärdligt söt och luktade starkt av jord. Det nästvärsta att saknaden efter morgonkaffet var som att leva på gränsen till nervsammanbrott.
Det bästa var att jag efter fem dagar inte har något som helst sug efter socker eller sött.

Varför fastade jag? Den officiella versionen skulle väl vara att rensa ut gifterna ur kroppen efter semestern och att bryta vissa ovanor som lätt uppstår under en dito, den inofficiella att kollegan skulle göra det och att jag nyfiket hakade på.

Oavsett version var det värt det men jag kommer inte att göra om en dylik i fem dagar och framför allt inte köpa ett färdigt paket. I så fall betydligt kortare tid, max tre dagar och att jag gör mina egna juicer.

En sidoeffekt av experimentet var att jag läste på om fasta och vad den gör med kroppen. Intressant läsning och jag fastnade för att prova 16:8, så kallad periodisk fasta.

Ilustrovana Politika och Sportski List Tempo

Mamma och pappa precis innan de flyttade till Sverige. Nykära.

Inatt drömde jag att mamma återuppstod från de döda. Hon låg i en säng hemma hos någon av mina mostrar, vet ej hos vilken. Mamma låg med den högra armen slappt hängandes ner mot golvet, jag iakttog henne och utan föraning for hon upp ur sängen, satte sig på kanten och reste sig yrvaket upp.

Jag blev yr av glädje och sprang ut för att hämta mina syskon och pappa. Tog taxi för att det skulle gå fortare. Sen tillbaka i flera taxibilar till mamma. Pappas taxibil kom sist och jag klarade inte av att vänta tills han kom fram utan rusade in till mamma igen, jodå hon levde. Mamma berättade att hon väntade på att pressen skulle komma, detta var en världssensation nämligen, att hon hade återuppstått.

Mamma höll på att fixa sitt hår, hon hade precis tagit ut sina papiljotter, inte hunnit kamma ut de tjocka mörkbruna hårlockarna, men så redo för världen.

Tro det eller ej men när jag vaknade var jag glad. Glad därför att jag såg mamma tydligt. Hörde hennes röst. Hörde hur glad och förväntansfull hon var.

Så fort pappa vaknade berättade jag om min dröm. Mamma blev levande för oss. Tillsammans mindes vi då hon hade haft tjockt mörkbrunt hår.

Senare på eftermiddagen när jag stod och diskade kom jag plötsligt ihåg hur mamma och pappa brukade lösa korsord tillsammans varje vecka i en tidning som hette Ilustrovana Politika, Illustrerad Politik. Det gick nämligen redan på sextiotalet att beställa tidningar från Jugoslavien till lilla Konsum i Sverige.
Varje vecka hämtade någon av föräldrarna dels Ilustrovanu Politiku och pappas sporttidning Tempo Sportski List.

Minnet blev så levande mellan tallrikar och kastruller. Jag såg mina föräldrar framför mig, hur de frågade varandra, log, skrattade och tillsammans löste korsordet. Såg mamma sitta i fåtöljen, hennes grepp om pennan, tidningen på bordet i vardagsrummet. Hur hon med tvärsäker hand skrev in de rätta orden. Pappa i soffan, med benen uppdragna under sig.
Hur de njöt av varandras sällskap.

Tänk vad drömmar kan göra gott. Och få en att hitta in till minnesskrymslen som är så varma. Mjuka. Och välgörande.

Sista semesterveckan

Är inne på sista veckan av semestern och det känns bra. Jag är utvilad och har ingen ångest inför hösten, tvärtom ser jag fram emot spännande utmaningar framför allt att få praktisera det metodpaket jag har tagit fram för våldsutsatta kvinnor. Att få hjälpa kvinnor att återta sin kraft och sin plats i tillvaron. Det ska bli så härligt!

Men än är vilan inte över och jag ägnar mig åt en favoritsyssla, att reflektera. Semestern har varit fylld av överdådig värme i Serbien och lagom med värme i Sverige. Till Serbien åkte hela min kärnfamilj, mina syskon med respektive, pappa givetvis och i Belgrad väntade resten av familjen. Det var underbart att åka med barnen som vuxna. Veckan var fylld med fest, god mat, utflykter. Visserligen blev jag vrålförkyld men allt går att lösa med några Alvedon.

Tillbaka i Sverige åkte vi till landet och här sjunger jag långsamhetens och tystnadens lov och ägnar mig åt min favoritsyssla, reflektion.

Att gå in i mig själv, låta tankarna fladdra runt precis som de vill, eller inte tänka alls utan koncentrera mig på ogräset i hallonlandet, att hälsa på grannkatten som dyker upp mitt i och vill kela, att vifta bort flugorna som dras till mitt svettiga ansikte.
Låta allt som vill komma fram få komma fram. Oavsett om det är tankar kring mammas sista levnadsår, funderingar kring höstens fantastiska utmaningar på jobbet eller vad vi ska tillaga till middag.

Det är som att gå i ide, låta hjärnan få sköljas av, rensas. Fyllas med stunden. Här och nu. Det är välbehag.

 

Att vara varandras tröstbränsle

Att vara ute i trädgården med pappa i all anspråkslöshet är fint. Vi sitter vid husväggen, i någon slags meningsfull meningslöshet, i absolut tystnad och förstår varandra till fullo.
Vi tänker på mamma, saknar henne och önskar att hon var med oss.

Ett minne dyker upp, vi pratar, ler och återupplever.
Vi är varandras tröstbränsle. Vi bär upp varandras sorg.
Våra gemensamma minnen som sträcker sig över ett halvt sekel.

Jag är så glad att pappa följde med oss till landet.
Han trivs med att bönderna kör traktor mellan åker och ladugård minst trettiofem gånger om dagen och hälsar varenda gång, han iakttar med högtidlig nyfikenhet humlornas pollenjakt och njuter av fåglarnas allsång över gräsmattan.

Jag trivs med pappas tupplur i gräset, med att få koka kaffe och göra frukost, lunch och middag åt honom. Trivs med att jaga runt halva Närke efter mediciner till honom.

Idag ska vi åka till Tivedstorp och fika. Min förstfödde är döpt i Tivedstorps kapell för tjugofyra år sedan. Vi ska åka dit och fika och minnas dopet då både mamma och mormor var med.

Måndag till torsdag tittar vi på reprisen av Halv åtta hos mig. Det är ett av våra gemensamma favoritprogram, mammas också.

På tal om teveprogram.

Varje år går det ett program som heter Året var 19xx. När det begav sig inför Året var 1966 anmälde jag mamma och pappa till programmet. Det var samma år som mamma och jag kom till Sverige, pappa kom året innan.
Redaktionen nappade och intervjuade mamma och mig, gjorde ett inslag.
Sedan kom det inte med på grund av platsbrist, det var så mycket annat som var intressantare antar jag.

När mamma blev sjuk hörde jag av mig till redaktören och frågade om det fanns något kvar av inspelningen och till min oerhörda glädje fanns det sparat, han skickade en CD-skiva med hela intervjun.

Varje gång pappa kommer hem till oss i stan ber han mig sätta på skivan så att han kan se och höra mamma. Vi tittar tillsammans, så glada över ynnesten att hennes röst, mimik och tankar kring flytten till Sverige för alltid finns bevarad.