När drömmar tröstar

Jag sätter mig käpprätt upp i sängen. Det är söndag morgon och klockan visar 5.07.
Min syster ropar på mig. Med klar och tydlig stämma frågar hon var jag är någonstans.
Var är du hän, Snövit? 
Mina ögon sveper över sovrummet, min kropp varm och spänd, mitt sinne omtumlat och förvirrat.
Hon låter bekymrad och jag vill försäkra henne om att hon inte behöver vara orolig.
Jag är här Sussie. Jag är här. Var är du?
Viskande för att inte missa om hon säger något mer.

Men ögonblicket är förbi. Tankar far genom huvudet.
Försöker utan framgång att minnas vad jag har drömt. Tror att jag sprang omkring och letade efter någon i skrymslen. Kanske var det min syster jag försökte finna? Eller var det tvärtom?

Ett dygn senare drömmer jag om mamma, jag går bakom henne när hon plötsligt vänder sig om. Hon har kort, mörkt hår, som i sin ungdom. Jag drömmer i svart-vitt. Mammas ögon ser konstiga ut, hyn är ljusgrå och klänningen svart. Hon tittar snett neråt, ser mig inte i ögonen. Men hon sträcker ut sina armar och omfamnar mig. Vi kramas länge och jag vaknar upprymd.

 

Publicerat av

Snövit

Författare till Sverige, juggarna och jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.