När drömmar tröstar

Jag sätter mig käpprätt upp i sängen. Det är söndag morgon och klockan visar 5.07.
Min syster ropar på mig. Med klar och tydlig stämma frågar hon var jag är någonstans.
Var är du hän, Snövit? 
Mina ögon sveper över sovrummet, min kropp varm och spänd, mitt sinne omtumlat och förvirrat.
Hon låter bekymrad och jag vill försäkra henne om att hon inte behöver vara orolig.
Jag är här Sussie. Jag är här. Var är du?
Viskande för att inte missa om hon säger något mer.

Men ögonblicket är förbi. Tankar far genom huvudet.
Försöker utan framgång att minnas vad jag har drömt. Tror att jag sprang omkring och letade efter någon i skrymslen. Kanske var det min syster jag försökte finna? Eller var det tvärtom?

Ett dygn senare drömmer jag om mamma, jag går bakom henne när hon plötsligt vänder sig om. Hon har kort, mörkt hår, som i sin ungdom. Jag drömmer i svart-vitt. Mammas ögon ser konstiga ut, hyn är ljusgrå och klänningen svart. Hon tittar snett neråt, ser mig inte i ögonen. Men hon sträcker ut sina armar och omfamnar mig. Vi kramas länge och jag vaknar upprymd.

 

Att vara varandras tröstbränsle

Att vara ute i trädgården med pappa i all anspråkslöshet är fint. Vi sitter vid husväggen, i någon slags meningsfull meningslöshet, i absolut tystnad och förstår varandra till fullo.
Vi tänker på mamma, saknar henne och önskar att hon var med oss.

Ett minne dyker upp, vi pratar, ler och återupplever.
Vi är varandras tröstbränsle. Vi bär upp varandras sorg.
Våra gemensamma minnen som sträcker sig över ett halvt sekel.

Jag är så glad att pappa följde med oss till landet.
Han trivs med att bönderna kör traktor mellan åker och ladugård minst trettiofem gånger om dagen och hälsar varenda gång, han iakttar med högtidlig nyfikenhet humlornas pollenjakt och njuter av fåglarnas allsång över gräsmattan.

Jag trivs med pappas tupplur i gräset, med att få koka kaffe och göra frukost, lunch och middag åt honom. Trivs med att jaga runt halva Närke efter mediciner till honom.

Idag ska vi åka till Tivedstorp och fika. Min förstfödde är döpt i Tivedstorps kapell för tjugofyra år sedan. Vi ska åka dit och fika och minnas dopet då både mamma och mormor var med.

Måndag till torsdag tittar vi på reprisen av Halv åtta hos mig. Det är ett av våra gemensamma favoritprogram, mammas också.

På tal om teveprogram.

Varje år går det ett program som heter Året var 19xx. När det begav sig inför Året var 1966 anmälde jag mamma och pappa till programmet. Det var samma år som mamma och jag kom till Sverige, pappa kom året innan.
Redaktionen nappade och intervjuade mamma och mig, gjorde ett inslag.
Sedan kom det inte med på grund av platsbrist, det var så mycket annat som var intressantare antar jag.

När mamma blev sjuk hörde jag av mig till redaktören och frågade om det fanns något kvar av inspelningen och till min oerhörda glädje fanns det sparat, han skickade en CD-skiva med hela intervjun.

Varje gång pappa kommer hem till oss i stan ber han mig sätta på skivan så att han kan se och höra mamma. Vi tittar tillsammans, så glada över ynnesten att hennes röst, mimik och tankar kring flytten till Sverige för alltid finns bevarad.

 

Mamma Mirjana

Idag skulle du ha fyllt 74 år mamma.


Istället för att gratulera dig med blommor och presenter, sjunga ja må du leva ska jag besöka din gravplats på Skogskyrkogården, stänka några droppar av din favoritparfym över din grav, sätta mig ner och minnas dig.
Jag ska blunda och lyssna inåt, söka efter dina uttryck och höra din röst inom mig. Jag ska låtsas att du smeker min kind, klappar mig försiktigt på huvudet för att avsluta med att rufsa om mitt hår. Så som du så många gånger har gjort.

Idag på din födelsedag mamma, minns jag alla de gånger under min uppväxt när du fixade födelsedagskalas åt mig. Korv och mos. Tårta med ljus. Inbjudna danska, finska och svenska grannbarn, jugoslaviska kompisar. Jag fick presenter, blåste ut ljusen, blundade och önskade mig något.

Utan dig hade det inte blivit några kalas. Du var så bra på det mamma, att fixa åt andra, du älskade att göra gott för dina barn, du satte alltid oss främst.

Du tog reda på hur det fungerade i Sverige, frågade dina svenska kompisar, du ville att jag skulle känna mig inkluderad mamma. Du var lyhörd för vad som gällde i Sverige och 1968 var det inget snack, alla utlänningar skulle assimileras, anpassa sig och ta seden dit de hade kommit.

Samtidigt var det så på 60- och 70-talet, att förutom att ta seden i Sverige kunde du mamma tillsammans med några till starta en jugoslavisk förening där alla jugoslaver i byn kunde träffas, umgås, spela volleyboll, fotboll och schack, dansa folkdans, sticka tröjor och ordna fester med ”vår” mat och musik.

På den tiden uteslöt det ena inte det andra. Vi tilläts både vilja anpassa oss och behålla vår egna kultur. Som jag brukar kalla det, vi tilläts att assimigrera oss.

Idag mamma, ska jag minnas dig och din tid som småbarnsmamma, den tid som jag vet att du älskade allra mest.
Mamma, grattis på födelsedagen! Kommer alltid att sakna dig, älska dig och minnas dig.