När drömmar tröstar

Jag sätter mig käpprätt upp i sängen. Det är söndag morgon och klockan visar 5.07.
Min syster ropar på mig. Med klar och tydlig stämma frågar hon var jag är någonstans.
Var är du hän, Snövit? 
Mina ögon sveper över sovrummet, min kropp varm och spänd, mitt sinne omtumlat och förvirrat.
Hon låter bekymrad och jag vill försäkra henne om att hon inte behöver vara orolig.
Jag är här Sussie. Jag är här. Var är du?
Viskande för att inte missa om hon säger något mer.

Men ögonblicket är förbi. Tankar far genom huvudet.
Försöker utan framgång att minnas vad jag har drömt. Tror att jag sprang omkring och letade efter någon i skrymslen. Kanske var det min syster jag försökte finna? Eller var det tvärtom?

Ett dygn senare drömmer jag om mamma, jag går bakom henne när hon plötsligt vänder sig om. Hon har kort, mörkt hår, som i sin ungdom. Jag drömmer i svart-vitt. Mammas ögon ser konstiga ut, hyn är ljusgrå och klänningen svart. Hon tittar snett neråt, ser mig inte i ögonen. Men hon sträcker ut sina armar och omfamnar mig. Vi kramas länge och jag vaknar upprymd.

 

Älskade Sussie – dra i min näsa

Min älskade lillasyster Suzana lämnade oss den 25 januari. Imorgon ska vi ta farväl av henne i Älmhults kyrka.

Min lillasyster är inte bara en älskad och saknad lillasyster.

Hon är en älskad hustru, mamma, mormor, dotter, storasyster, moster, faster, syskonbarn, kusin, hon är vän och arbetskamrat. Saknaden efter henne är enorm, lika stor som rymden.

In i det sista var Ante, din fina man, bredvid dig, var din trygghet och stora kärlek i nöd och lust, dygnet runt.
Madeleine, din dotter likaså, vid din sida, på sängkanten, på balkongen, i soffan varje dag, varje natt.

Min syster Suzana var stolt över sina barn och barnbarn. Madeleine, hennes förstfödda, Philip, hennes mellanson och Balthazar, hennes minsting. Barnbarnen Theodor och Theolina. Suzana hade alltid tid för de sina.

Min lillasyster var full av humor, glädje och djävlar anamma.
Full av kreativitet, livslust, kärlek och omtanke.

Vi vävde drömmar tillsammans, hon såg på framtiden med tillförsikt.
Kanske får vi väva andra drömmar någon annanstans, i en annan tid, kära saknade syster.

Idag och för evigt finns du i våra hjärtan, i våra andetag, i våra liv.
Det känns som att du finns vid min axel, du viskar i mitt öra och du ler.

Jag saknar dig så min älskade underbara Sussilill.

Mamma Mirjanas årsdag

Idag är det ett år sedan du gick bort mamma. En vecka innan du somnade in slöt du dina ögon och öppnade dem aldrig mer. Pratade inte.
Du fick en förkylning och då orkade inte din kropp längre. Din kropp som hade kämpat i över ett år.

Hela den veckan var vi hos dig, dygnet runt. Pappa, dina barn och äldsta barnbarn.
Vi ställde en säng intill din och turades om att sova hos dig, vi höll om dig, åt hos dig, vi lät dig inte vara ensam en sekund.
Vi vakade över dig och vid minsta tecken på smärta ringde vi efter morfin.

Den veckan var fruktansvärd, ofrånkomlig och obönhörlig, vi hade levt med insikten ett tag, att livet aldrig skulle bli detsamma efter att du fick en stroke. En stroke som omöjliggjorde behandlingen av din cancer.
Ett år av moment 22 och fruktlösa försök från vår sida att försöka få till rehabilitering efter sviterna av din stroke för att du sen skulle kunna få behandling för din cancer. Fruktlösa förtvivlade försök.

Nu har ett overkligt år av saknad och sorg passerat. Ett år utan att fira våra familjefödelsedagar, din födelsedag, påsk, jul tillsammans med dig.
Ett år utan att kunna samtala med dig om små saker, stora saker, ovidkommande saker, relevanta saker, vad som helst, när som helst.

Bilden på dig och mig är tagen för fem år sedan när vi var lyckligt ovetande.

Fina, fina saknade mamma Mira.

Att vara varandras tröstbränsle

Att vara ute i trädgården med pappa i all anspråkslöshet är fint. Vi sitter vid husväggen, i någon slags meningsfull meningslöshet, i absolut tystnad och förstår varandra till fullo.
Vi tänker på mamma, saknar henne och önskar att hon var med oss.

Ett minne dyker upp, vi pratar, ler och återupplever.
Vi är varandras tröstbränsle. Vi bär upp varandras sorg.
Våra gemensamma minnen som sträcker sig över ett halvt sekel.

Jag är så glad att pappa följde med oss till landet.
Han trivs med att bönderna kör traktor mellan åker och ladugård minst trettiofem gånger om dagen och hälsar varenda gång, han iakttar med högtidlig nyfikenhet humlornas pollenjakt och njuter av fåglarnas allsång över gräsmattan.

Jag trivs med pappas tupplur i gräset, med att få koka kaffe och göra frukost, lunch och middag åt honom. Trivs med att jaga runt halva Närke efter mediciner till honom.

Idag ska vi åka till Tivedstorp och fika. Min förstfödde är döpt i Tivedstorps kapell för tjugofyra år sedan. Vi ska åka dit och fika och minnas dopet då både mamma och mormor var med.

Måndag till torsdag tittar vi på reprisen av Halv åtta hos mig. Det är ett av våra gemensamma favoritprogram, mammas också.

På tal om teveprogram.

Varje år går det ett program som heter Året var 19xx. När det begav sig inför Året var 1966 anmälde jag mamma och pappa till programmet. Det var samma år som mamma och jag kom till Sverige, pappa kom året innan.
Redaktionen nappade och intervjuade mamma och mig, gjorde ett inslag.
Sedan kom det inte med på grund av platsbrist, det var så mycket annat som var intressantare antar jag.

När mamma blev sjuk hörde jag av mig till redaktören och frågade om det fanns något kvar av inspelningen och till min oerhörda glädje fanns det sparat, han skickade en CD-skiva med hela intervjun.

Varje gång pappa kommer hem till oss i stan ber han mig sätta på skivan så att han kan se och höra mamma. Vi tittar tillsammans, så glada över ynnesten att hennes röst, mimik och tankar kring flytten till Sverige för alltid finns bevarad.