Bećarac

Jag har gjort min allra första bećar paprikaš.

Skinnflå tomaterna, hacka ingredienserna i bitar.
Bryn löken i olivolja, lägg sedan i paprikabitarna och låt mjukna i cirka tio minuter, en kvart. Du kan ha i en chillpaprika också. Sist ska tomaterna i, också cirka tio minuter, en kvart.
Salta och peppra. Låt det hela puttra ihop sig.
Voila!
OBS! Det går inte att jämföra med att göra denna rätt i Serbien med serbiska paprikor.

Švedska, Jugovići i ja

Godina je 1966. i industrija doživljava procvat u Švedskoj. Snežana ima četiri godine kada se zajedno sa mamom i tatom doseljava u Strömsnäsbruk u Smålandu iz Beograda, glavnog grada Jugoslavije. Roditelji se zapošljavaju u fabrici papira, Snežana kreće u školu, stiče drugare i privikava se. Čak prevede svoje ime i dobije švedsko, Snövit.
Odrasta spokojno, kako kroz jugoslovenski tako i kroz švedski identitet koji je izgradila. Kada Jugoslavija počinje da se raspada, obuzima je kriza identiteta.Snežana je tokom čitavog odrastanja za letnji raspust putovala u Jugoslaviju, njena majka je Srpkinja, otac Hrvat, deda po majci joj je bosanski Srbin, a baka Nemica. Snežana u svojoj porodici nikada nije osetila neki nagoveštaj etničkih sukoba.Ona prati ratove putem vesti i ne uspeva da se pomiri sa slikom Srba kao glavnih krivaca za etničko čišćenje.
Ovde možete kupiti knjigu:
Adlibris
Bokus

Vårt hus på Kordunaška 28

Hon råkade gå förbi precis när de började riva huset. Det var nog det värsta, sa hon. Att se huset raseras.

På några ögonblick var över sjuttio års familjehistoria förvandlat till grus, krossad sten, damm. Min äldsta vän tittade på mig med sorgsna ögon och jag svarade att det var skönt att slippa bevittna det.

Mamma framför huset innan det var färdigbyggt.

Nu står ett nytt hus på platsen, ett större, högre. För trädgård finns inget utrymme. Borta är rosa, blå och vita hortensior och slingrande rosor. Borta är körsbärsträd, aprikosträd och vindruvsrankor som klättrar och ger svalka om sommaren.

Mina första fyra levnadsår som jag tillbringade i mormors och morfars hus, min mammas barndomshem. Som jag åkte till på sommarloven.
Finns nu blott kvar som en känsla av trygghet, en doft av persilja och ärtor, en glädjefull sinnesstämning. Bevarat i mina minnen, mitt hjärta och på gamla svartvita fotografier.

Ömsint ska jag vårda huset i mitt inre och vara tacksam över vad det har gett mig.

När drömmar tröstar

Jag sätter mig käpprätt upp i sängen. Det är söndag morgon och klockan visar 5.07. Min syster ropar på mig. Med klar och tydlig stämma frågar hon var jag är någonstans. Var är du hän, Snövit?  Mina ögon sveper över sovrummet, min kropp varm och spänd, mitt sinne omtumlat och förvirrat. Hon låter bekymrad och jag vill försäkra henne om att hon inte behöver vara orolig. Jag är här Sussie. Jag är här. Var är du? Viskande för att inte missa om hon säger något mer. Men ögonblicket är förbi. Tankar far genom huvudet. Försöker utan framgång att minnas vad jag har drömt. Tror att jag sprang omkring och letade efter någon i skrymslen. Kanske var det min syster jag försökte finna? Eller var det tvärtom? Ett dygn senare drömmer jag om mamma, jag går bakom henne när hon plötsligt vänder sig om. Hon har kort, mörkt hår, som i sin ungdom. Jag drömmer i svart-vitt. Mammas ögon ser konstiga ut, hyn är ljusgrå och klänningen svart. Hon tittar snett neråt, ser mig inte i ögonen. Men hon sträcker ut sina armar och omfamnar mig. Vi kramas länge och jag vaknar upprymd.  

Älskade Sussie – dra i min näsa

Min älskade lillasyster Suzana lämnade oss den 25 januari. Imorgon ska vi ta farväl av henne i Älmhults kyrka.

Min lillasyster är inte bara en älskad och saknad lillasyster.

Hon är en älskad hustru, mamma, mormor, dotter, storasyster, moster, faster, syskonbarn, kusin, hon är vän och arbetskamrat. Saknaden efter henne är enorm, lika stor som rymden.

In i det sista var Ante, din fina man, bredvid dig, var din trygghet och stora kärlek i nöd och lust, dygnet runt.
Madeleine, din dotter likaså, vid din sida, på sängkanten, på balkongen, i soffan varje dag, varje natt.

Min syster Suzana var stolt över sina barn och barnbarn. Madeleine, hennes förstfödda, Philip, hennes mellanson och Balthazar, hennes minsting. Barnbarnen Theodor och Theolina. Suzana hade alltid tid för de sina.

Min lillasyster var full av humor, glädje och djävlar anamma.
Full av kreativitet, livslust, kärlek och omtanke.

Vi vävde drömmar tillsammans, hon såg på framtiden med tillförsikt.
Kanske får vi väva andra drömmar någon annanstans, i en annan tid, kära saknade syster.

Idag och för evigt finns du i våra hjärtan, i våra andetag, i våra liv.
Det känns som att du finns vid min axel, du viskar i mitt öra och du ler.

Jag saknar dig så min älskade underbara Sussilill.

Andra julen utan mamma

Mammas julmat är förknippad med en legymsallad som vi kallar för ruska salata, på svenska, rysk sallad. Att det är en legymsallad är en sanning med modifikation eftersom den innehåller både rökt skinka och ägg. Nåväl, det är förmodligen så mödrars specialare har uppkommit genom tiderna, med tillägg och borttag av ingredienser, med höftade smaksättningar och en och annan väl bevarad hemlighet.

Andra julen utan mamma, utan hennes julbord, hennes små överraskningar till både oss barn och barnbarn och det börjar sakteliga att tränga igenom att julen som den var i barndom och barnbarnsdom är borta.
Nu är det min tur.
Min hyllning till mamma blir att jag ska göra ruska salata till varje jul, jag ska göra den till min tradition, mitt matarv till mina barn.

I år har jag därför provat mig fram och gjort två identiska sallader med undantag för gurkan. I den ena har jag en polsk saltgurkevariant och i den andra cornichons.
Som mamma skulle ha sagt, “vi får se” vilken av dem som smakar oss bäst.

Jag önskar er alla en riktigt fröjdefull jul med gamla och nya inslag, med skinka och julgodis, med klappar och tomteluvor.

God jul!

Mamma Mirjanas årsdag

Idag är det ett år sedan du gick bort mamma. En vecka innan du somnade in slöt du dina ögon och öppnade dem aldrig mer. Pratade inte.
Du fick en förkylning och då orkade inte din kropp längre. Din kropp som hade kämpat i över ett år.

Hela den veckan var vi hos dig, dygnet runt. Pappa, dina barn och äldsta barnbarn.
Vi ställde en säng intill din och turades om att sova hos dig, vi höll om dig, åt hos dig, vi lät dig inte vara ensam en sekund.
Vi vakade över dig och vid minsta tecken på smärta ringde vi efter morfin.

Den veckan var fruktansvärd, ofrånkomlig och obönhörlig, vi hade levt med insikten ett tag, att livet aldrig skulle bli detsamma efter att du fick en stroke. En stroke som omöjliggjorde behandlingen av din cancer.
Ett år av moment 22 och fruktlösa försök från vår sida att försöka få till rehabilitering efter sviterna av din stroke för att du sen skulle kunna få behandling för din cancer. Fruktlösa förtvivlade försök.

Nu har ett overkligt år av saknad och sorg passerat. Ett år utan att fira våra familjefödelsedagar, din födelsedag, påsk, jul tillsammans med dig.
Ett år utan att kunna samtala med dig om små saker, stora saker, ovidkommande saker, relevanta saker, vad som helst, när som helst.

Bilden på dig och mig är tagen för fem år sedan när vi var lyckligt ovetande.

Fina, fina saknade mamma Mira.

Belgrad – här kommer vi

Har kollat väderleksprognosen varje dag i en vecka. Blir det septemberregn eller svenskt sommarväder? Det ser ut som om vi får det sistnämnda. Skönt.

Vi åker på en minisemester, dottern och jag. Varje morgon ska vi gå till marknaden och handla färsk frukt till frukostyoghurten och grönsaker till lunchen. Middag ska vi äta ute på restaurang. Dessemellan ska vi umgås med våra kära, vi ska flanera, och jag ska leta efter prylar som jag eventuellt kan sälja i Balkanbutiken.

Mitt jobb på en kvinnojour är fantastiskt roligt, omväxlande och fartfyllt. Därför har jag dessvärre inte hunnit med min lilla e-butik Balkanbutiken. Den här resan är avgörande, hittar jag några produkter att sälja? Som min älskade mamma skulle ha sagt: “Vi får se.”

Oavsett så ska dotter och jag njuta av att få vara tillsammans hela dagarna och inte enbart eventuellt ses över middagsbordet på vardagar.

Dyrbara gullrankor

Vi har ärvt två fina gullrankor, den ena har hängt med ända sedan sent 80-tal då vi fick den av min svärmor. Den andra gullrankan fick vi av mamma för ett år sedan.

Jag ställde dem mittemot varandra och upptäckte för några månader sedan något symboliskt vackert. Leende tänker jag att svärmor blev glad över att få sällskap av mamma. Det var framför allt hennes blomma som sträckte sig efter mammas.

Annalisa och Mirjana var två fantastiska kvinnor och de finns med mig i tankar, i berättelser från förr, i att laga efter deras recept, i uttryck som de ofta använde, i att titta på bilder, i att använda deras husmorsknep, i att sakna dem i vardagen och till högtider.

Att ha deras blommor så här mittemot varandra känns bra.

Sa jag att gullrankans ursprung är Sällskapsöarna i Stilla havet?