Har plötsligt återfått lusten att blogga. I alla fall idag.
Livet har varit intensivt med stor sorg att hantera.
Mamma gick bort den 26 oktober 2016. Allting stannade upp och jag gick in i en dimmig bubbla, ville vara där länge. Dimman har lättat något men inte helt. Kanske gör den aldrig det.
Det går inte en dag utan att mina tankar går till mamma.
På ett sätt förstår jag att hon är borta för alltid, på ett annat sätt förstår jag inte. Eller snarare vill inte förstå. Vill inte acceptera.
Att aldrig få höra hennes röst, krama henne, pussa henne, skratta med henne, fråga om recept, minnen från när jag var liten, diskutera politik, mode, reklam, ja allt.
Som min mamma skulle ha sagt: Vi får se.
Om jag återupptar bloggandet. Vi får se.