Mamma Mirjanas årsdag

Idag är det ett år sedan du gick bort mamma. En vecka innan du somnade in slöt du dina ögon och öppnade dem aldrig mer. Pratade inte.
Du fick en förkylning och då orkade inte din kropp längre. Din kropp som hade kämpat i över ett år.

Hela den veckan var vi hos dig, dygnet runt. Pappa, dina barn och äldsta barnbarn.
Vi ställde en säng intill din och turades om att sova hos dig, vi höll om dig, åt hos dig, vi lät dig inte vara ensam en sekund.
Vi vakade över dig och vid minsta tecken på smärta ringde vi efter morfin.

Den veckan var fruktansvärd, ofrånkomlig och obönhörlig, vi hade levt med insikten ett tag, att livet aldrig skulle bli detsamma efter att du fick en stroke. En stroke som omöjliggjorde behandlingen av din cancer.
Ett år av moment 22 och fruktlösa försök från vår sida att försöka få till rehabilitering efter sviterna av din stroke för att du sen skulle kunna få behandling för din cancer. Fruktlösa förtvivlade försök.

Nu har ett overkligt år av saknad och sorg passerat. Ett år utan att fira våra familjefödelsedagar, din födelsedag, påsk, jul tillsammans med dig.
Ett år utan att kunna samtala med dig om små saker, stora saker, ovidkommande saker, relevanta saker, vad som helst, när som helst.

Bilden på dig och mig är tagen för fem år sedan när vi var lyckligt ovetande.

Fina, fina saknade mamma Mira.