Vårt hus på Kordunaška 28

Hon råkade gå förbi precis när de började riva huset. Det var nog det värsta, sa hon. Att se huset raseras.

På några ögonblick var över sjuttio års familjehistoria förvandlat till grus, krossad sten, damm. Min äldsta vän tittade på mig med sorgsna ögon och jag svarade att det var skönt att slippa bevittna det.

Mamma framför huset innan det var färdigbyggt.

Nu står ett nytt hus på platsen, ett större, högre. För trädgård finns inget utrymme. Borta är rosa, blå och vita hortensior och slingrande rosor. Borta är körsbärsträd, aprikosträd och vindruvsrankor som klättrar och ger svalka om sommaren.

Mina första fyra levnadsår som jag tillbringade i mormors och morfars hus, min mammas barndomshem. Som jag åkte till på sommarloven.
Finns nu blott kvar som en känsla av trygghet, en doft av persilja och ärtor, en glädjefull sinnesstämning. Bevarat i mina minnen, mitt hjärta och på gamla svartvita fotografier.

Ömsint ska jag vårda huset i mitt inre och vara tacksam över vad det har gett mig.

Ilustrovana Politika och Sportski List Tempo

Mamma och pappa precis innan de flyttade till Sverige. Nykära.
Inatt drömde jag att mamma återuppstod från de döda. Hon låg i en säng hemma hos någon av mina mostrar, vet ej hos vilken. Mamma låg med den högra armen slappt hängandes ner mot golvet, jag iakttog henne och utan föraning for hon upp ur sängen, satte sig på kanten och reste sig yrvaket upp. Jag blev yr av glädje och sprang ut för att hämta mina syskon och pappa. Tog taxi för att det skulle gå fortare. Sen tillbaka i flera taxibilar till mamma. Pappas taxibil kom sist och jag klarade inte av att vänta tills han kom fram utan rusade in till mamma igen, jodå hon levde. Mamma berättade att hon väntade på att pressen skulle komma, detta var en världssensation nämligen, att hon hade återuppstått. Mamma höll på att fixa sitt hår, hon hade precis tagit ut sina papiljotter, inte hunnit kamma ut de tjocka mörkbruna hårlockarna, men så redo för världen. Tro det eller ej men när jag vaknade var jag glad. Glad därför att jag såg mamma tydligt. Hörde hennes röst. Hörde hur glad och förväntansfull hon var. Så fort pappa vaknade berättade jag om min dröm. Mamma blev levande för oss. Tillsammans mindes vi då hon hade haft tjockt mörkbrunt hår. Senare på eftermiddagen när jag stod och diskade kom jag plötsligt ihåg hur mamma och pappa brukade lösa korsord tillsammans varje vecka i en tidning som hette Ilustrovana Politika, Illustrerad Politik. Det gick nämligen redan på sextiotalet att beställa tidningar från Jugoslavien till lilla Konsum i Sverige. Varje vecka hämtade någon av föräldrarna dels Ilustrovanu Politiku och pappas sporttidning Tempo Sportski List. Minnet blev så levande mellan tallrikar och kastruller. Jag såg mina föräldrar framför mig, hur de frågade varandra, log, skrattade och tillsammans löste korsordet. Såg mamma sitta i fåtöljen, hennes grepp om pennan, tidningen på bordet i vardagsrummet. Hur hon med tvärsäker hand skrev in de rätta orden. Pappa i soffan, med benen uppdragna under sig. Hur de njöt av varandras sällskap. Tänk vad drömmar kan göra gott. Och få en att hitta in till minnesskrymslen som är så varma. Mjuka. Och välgörande.

Att vara varandras tröstbränsle

Att vara ute i trädgården med pappa i all anspråkslöshet är fint. Vi sitter vid husväggen, i någon slags meningsfull meningslöshet, i absolut tystnad och förstår varandra till fullo.
Vi tänker på mamma, saknar henne och önskar att hon var med oss.

Ett minne dyker upp, vi pratar, ler och återupplever.
Vi är varandras tröstbränsle. Vi bär upp varandras sorg.
Våra gemensamma minnen som sträcker sig över ett halvt sekel.

Jag är så glad att pappa följde med oss till landet.
Han trivs med att bönderna kör traktor mellan åker och ladugård minst trettiofem gånger om dagen och hälsar varenda gång, han iakttar med högtidlig nyfikenhet humlornas pollenjakt och njuter av fåglarnas allsång över gräsmattan.

Jag trivs med pappas tupplur i gräset, med att få koka kaffe och göra frukost, lunch och middag åt honom. Trivs med att jaga runt halva Närke efter mediciner till honom.

Idag ska vi åka till Tivedstorp och fika. Min förstfödde är döpt i Tivedstorps kapell för tjugofyra år sedan. Vi ska åka dit och fika och minnas dopet då både mamma och mormor var med.

Måndag till torsdag tittar vi på reprisen av Halv åtta hos mig. Det är ett av våra gemensamma favoritprogram, mammas också.

På tal om teveprogram.

Varje år går det ett program som heter Året var 19xx. När det begav sig inför Året var 1966 anmälde jag mamma och pappa till programmet. Det var samma år som mamma och jag kom till Sverige, pappa kom året innan.
Redaktionen nappade och intervjuade mamma och mig, gjorde ett inslag.
Sedan kom det inte med på grund av platsbrist, det var så mycket annat som var intressantare antar jag.

När mamma blev sjuk hörde jag av mig till redaktören och frågade om det fanns något kvar av inspelningen och till min oerhörda glädje fanns det sparat, han skickade en CD-skiva med hela intervjun.

Varje gång pappa kommer hem till oss i stan ber han mig sätta på skivan så att han kan se och höra mamma. Vi tittar tillsammans, så glada över ynnesten att hennes röst, mimik och tankar kring flytten till Sverige för alltid finns bevarad.