Vårt hus på Kordunaška 28

Hon råkade gå förbi precis när de började riva huset. Det var nog det värsta, sa hon. Att se huset raseras.

På några ögonblick var över sjuttio års familjehistoria förvandlat till grus, krossad sten, damm. Min äldsta vän tittade på mig med sorgsna ögon och jag svarade att det var skönt att slippa bevittna det.

Mamma framför huset innan det var färdigbyggt.

Nu står ett nytt hus på platsen, ett större, högre. För trädgård finns inget utrymme. Borta är rosa, blå och vita hortensior och slingrande rosor. Borta är körsbärsträd, aprikosträd och vindruvsrankor som klättrar och ger svalka om sommaren.

Mina första fyra levnadsår som jag tillbringade i mormors och morfars hus, min mammas barndomshem. Som jag åkte till på sommarloven.
Finns nu blott kvar som en känsla av trygghet, en doft av persilja och ärtor, en glädjefull sinnesstämning. Bevarat i mina minnen, mitt hjärta och på gamla svartvita fotografier.

Ömsint ska jag vårda huset i mitt inre och vara tacksam över vad det har gett mig.

Publicerat av

Snövit

Författare till Sverige, juggarna och jag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.