Belgrad – här kommer vi

Har kollat väderleksprognosen varje dag i en vecka. Blir det septemberregn eller svenskt sommarväder? Det ser ut som om vi får det sistnämnda. Skönt.

Vi åker på en minisemester, dottern och jag. Varje morgon ska vi gå till marknaden och handla färsk frukt till frukostyoghurten och grönsaker till lunchen. Middag ska vi äta ute på restaurang. Dessemellan ska vi umgås med våra kära, vi ska flanera, och jag ska leta efter prylar som jag eventuellt kan sälja i Balkanbutiken.

Mitt jobb på en kvinnojour är fantastiskt roligt, omväxlande och fartfyllt. Därför har jag dessvärre inte hunnit med min lilla e-butik Balkanbutiken. Den här resan är avgörande, hittar jag några produkter att sälja? Som min älskade mamma skulle ha sagt: “Vi får se.”

Oavsett så ska dotter och jag njuta av att få vara tillsammans hela dagarna och inte enbart eventuellt ses över middagsbordet på vardagar.

Dyrbara gullrankor

Vi har ärvt två fina gullrankor, den ena har hängt med ända sedan sent 80-tal då vi fick den av min svärmor. Den andra gullrankan fick vi av mamma för ett år sedan.

Jag ställde dem mittemot varandra och upptäckte för några månader sedan något symboliskt vackert. Leende tänker jag att svärmor blev glad över att få sällskap av mamma. Det var framför allt hennes blomma som sträckte sig efter mammas.

Annalisa och Mirjana var två fantastiska kvinnor och de finns med mig i tankar, i berättelser från förr, i att laga efter deras recept, i uttryck som de ofta använde, i att titta på bilder, i att använda deras husmorsknep, i att sakna dem i vardagen och till högtider.

Att ha deras blommor så här mittemot varandra känns bra.

Sa jag att gullrankans ursprung är Sällskapsöarna i Stilla havet?

 

Att vara varandras tröstbränsle

Att vara ute i trädgården med pappa i all anspråkslöshet är fint. Vi sitter vid husväggen, i någon slags meningsfull meningslöshet, i absolut tystnad och förstår varandra till fullo.
Vi tänker på mamma, saknar henne och önskar att hon var med oss.

Ett minne dyker upp, vi pratar, ler och återupplever.
Vi är varandras tröstbränsle. Vi bär upp varandras sorg.
Våra gemensamma minnen som sträcker sig över ett halvt sekel.

Jag är så glad att pappa följde med oss till landet.
Han trivs med att bönderna kör traktor mellan åker och ladugård minst trettiofem gånger om dagen och hälsar varenda gång, han iakttar med högtidlig nyfikenhet humlornas pollenjakt och njuter av fåglarnas allsång över gräsmattan.

Jag trivs med pappas tupplur i gräset, med att få koka kaffe och göra frukost, lunch och middag åt honom. Trivs med att jaga runt halva Närke efter mediciner till honom.

Idag ska vi åka till Tivedstorp och fika. Min förstfödde är döpt i Tivedstorps kapell för tjugofyra år sedan. Vi ska åka dit och fika och minnas dopet då både mamma och mormor var med.

Måndag till torsdag tittar vi på reprisen av Halv åtta hos mig. Det är ett av våra gemensamma favoritprogram, mammas också.

På tal om teveprogram.

Varje år går det ett program som heter Året var 19xx. När det begav sig inför Året var 1966 anmälde jag mamma och pappa till programmet. Det var samma år som mamma och jag kom till Sverige, pappa kom året innan.
Redaktionen nappade och intervjuade mamma och mig, gjorde ett inslag.
Sedan kom det inte med på grund av platsbrist, det var så mycket annat som var intressantare antar jag.

När mamma blev sjuk hörde jag av mig till redaktören och frågade om det fanns något kvar av inspelningen och till min oerhörda glädje fanns det sparat, han skickade en CD-skiva med hela intervjun.

Varje gång pappa kommer hem till oss i stan ber han mig sätta på skivan så att han kan se och höra mamma. Vi tittar tillsammans, så glada över ynnesten att hennes röst, mimik och tankar kring flytten till Sverige för alltid finns bevarad.

 

Mamma Mirjana

Idag skulle du ha fyllt 74 år mamma.


Istället för att gratulera dig med blommor och presenter, sjunga ja må du leva ska jag besöka din gravplats på Skogskyrkogården, stänka några droppar av din favoritparfym över din grav, sätta mig ner och minnas dig.
Jag ska blunda och lyssna inåt, söka efter dina uttryck och höra din röst inom mig. Jag ska låtsas att du smeker min kind, klappar mig försiktigt på huvudet för att avsluta med att rufsa om mitt hår. Så som du så många gånger har gjort.

Idag på din födelsedag mamma, minns jag alla de gånger under min uppväxt när du fixade födelsedagskalas åt mig. Korv och mos. Tårta med ljus. Inbjudna danska, finska och svenska grannbarn, jugoslaviska kompisar. Jag fick presenter, blåste ut ljusen, blundade och önskade mig något.

Utan dig hade det inte blivit några kalas. Du var så bra på det mamma, att fixa åt andra, du älskade att göra gott för dina barn, du satte alltid oss främst.

Du tog reda på hur det fungerade i Sverige, frågade dina svenska kompisar, du ville att jag skulle känna mig inkluderad mamma. Du var lyhörd för vad som gällde i Sverige och 1968 var det inget snack, alla utlänningar skulle assimileras, anpassa sig och ta seden dit de hade kommit.

Samtidigt var det så på 60- och 70-talet, att förutom att ta seden i Sverige kunde du mamma tillsammans med några till starta en jugoslavisk förening där alla jugoslaver i byn kunde träffas, umgås, spela volleyboll, fotboll och schack, dansa folkdans, sticka tröjor och ordna fester med “vår” mat och musik.

På den tiden uteslöt det ena inte det andra. Vi tilläts både vilja anpassa oss och behålla vår egna kultur. Som jag brukar kalla det, vi tilläts att assimigrera oss.

Idag mamma, ska jag minnas dig och din tid som småbarnsmamma, den tid som jag vet att du älskade allra mest.
Mamma, grattis på födelsedagen! Kommer alltid att sakna dig, älska dig och minnas dig.

Första semesterdagen

Vaknar klockan fyra av ett stilla regn. Det är rogivande och jag somnar om. Tre timmar senare regnar det fortfarande och vet ni, trots att det är första semesterdagen är det skönt, avstressande och ytterst vilsamt.
Förr om åren var det viktigt att solen sken varje dag på semestern. Så är det inte längre, idag uppskattar jag både regn, åska och lägre temperaturer.

Om några dagar åker hela familjen till Belgrad. Där är det runt 35 grader i skuggan och jag känner sisådär inför den temperaturhöjningen i vardandes. Nuförtiden åker jag hellre till Belgrad i april, maj eller september men i år åker vi i juli för att fira min systerson som fyller 25 år.
Han är född och uppvuxen i Sverige men älskar Serbien. Han försöker till och med att lära sig serbiska. Det är roligt att tredje generationen vill lära sig om det gamla landet, det som mina föräldrar lämnade.

Men innan festen i Belgrad står en annan fest på tur, redan ikväll. Det är en traditionsenlig fest som min man och hans barndomskamrater anordnar varje juli för att fira någon i gänget som fyller jämnt. Och det finns alltid någon att fira.

I år får festen flytta in inomhus på grund av ymnigt regn. Det gör inget, det går precis lika bra.