Dyrbara gullrankor

Vi har ärvt två fina gullrankor, den ena har hängt med ända sedan sent 80-tal då vi fick den av min svärmor. Den andra gullrankan fick vi av mamma för ett år sedan.

Jag ställde dem mittemot varandra och upptäckte för några månader sedan något symboliskt vackert. Leende tänker jag att svärmor blev glad över att få sällskap av mamma. Det var framför allt hennes blomma som sträckte sig efter mammas.

Annalisa och Mirjana var två fantastiska kvinnor och de finns med mig i tankar, i berättelser från förr, i att laga efter deras recept, i uttryck som de ofta använde, i att titta på bilder, i att använda deras husmorsknep, i att sakna dem i vardagen och till högtider.

Att ha deras blommor så här mittemot varandra känns bra.

Sa jag att gullrankans ursprung är Sällskapsöarna i Stilla havet?

 

Sensommarfasta

I fredags drack jag min sista fastejuice och avslutade därmed en fem dagar lång fasta. I broschyren stod det att man kunde få huvudvärk, bli trött och yr men att de flesta redan dag tre kände sig lättare, piggare, gladare.

Jag hade huvudvärk och var trött alla fem dagar, fick en konstig oidentifierbar värk i rumpa och baksida lår dag tre och fyra. Ingen yrsel och inte särskilt hungrig men sugen på att tugga något. Alla biverkningar var överkomliga och försvann som i ett trollslag dagen efter fastan.

Fastan bestod av endast flytande föda, juicer, örtte och buljong. Det var fyra olika juicer: äppel-, multifrukt-, rödbets- och grönsaksjuice. Det värsta med fastan var smaken på rödbets- och grönsaksjuicen, i den sistnämnda tog rödbetan över de andra grönsakernas smak. Den var outhärdligt söt och luktade starkt av jord. Det nästvärsta att saknaden efter morgonkaffet var som att leva på gränsen till nervsammanbrott.
Det bästa var att jag efter fem dagar inte har något som helst sug efter socker eller sött.

Varför fastade jag? Den officiella versionen skulle väl vara att rensa ut gifterna ur kroppen efter semestern och att bryta vissa ovanor som lätt uppstår under en dito, den inofficiella att kollegan skulle göra det och att jag nyfiket hakade på.

Oavsett version var det värt det men jag kommer inte att göra om en dylik i fem dagar och framför allt inte köpa ett färdigt paket. I så fall betydligt kortare tid, max tre dagar och att jag gör mina egna juicer.

En sidoeffekt av experimentet var att jag läste på om fasta och vad den gör med kroppen. Intressant läsning och jag fastnade för att prova 16:8, så kallad periodisk fasta.

Ilustrovana Politika och Sportski List Tempo

Mamma och pappa precis innan de flyttade till Sverige. Nykära.

Inatt drömde jag att mamma återuppstod från de döda. Hon låg i en säng hemma hos någon av mina mostrar, vet ej hos vilken. Mamma låg med den högra armen slappt hängandes ner mot golvet, jag iakttog henne och utan föraning for hon upp ur sängen, satte sig på kanten och reste sig yrvaket upp.

Jag blev yr av glädje och sprang ut för att hämta mina syskon och pappa. Tog taxi för att det skulle gå fortare. Sen tillbaka i flera taxibilar till mamma. Pappas taxibil kom sist och jag klarade inte av att vänta tills han kom fram utan rusade in till mamma igen, jodå hon levde. Mamma berättade att hon väntade på att pressen skulle komma, detta var en världssensation nämligen, att hon hade återuppstått.

Mamma höll på att fixa sitt hår, hon hade precis tagit ut sina papiljotter, inte hunnit kamma ut de tjocka mörkbruna hårlockarna, men så redo för världen.

Tro det eller ej men när jag vaknade var jag glad. Glad därför att jag såg mamma tydligt. Hörde hennes röst. Hörde hur glad och förväntansfull hon var.

Så fort pappa vaknade berättade jag om min dröm. Mamma blev levande för oss. Tillsammans mindes vi då hon hade haft tjockt mörkbrunt hår.

Senare på eftermiddagen när jag stod och diskade kom jag plötsligt ihåg hur mamma och pappa brukade lösa korsord tillsammans varje vecka i en tidning som hette Ilustrovana Politika, Illustrerad Politik. Det gick nämligen redan på sextiotalet att beställa tidningar från Jugoslavien till lilla Konsum i Sverige.
Varje vecka hämtade någon av föräldrarna dels Ilustrovanu Politiku och pappas sporttidning Tempo Sportski List.

Minnet blev så levande mellan tallrikar och kastruller. Jag såg mina föräldrar framför mig, hur de frågade varandra, log, skrattade och tillsammans löste korsordet. Såg mamma sitta i fåtöljen, hennes grepp om pennan, tidningen på bordet i vardagsrummet. Hur hon med tvärsäker hand skrev in de rätta orden. Pappa i soffan, med benen uppdragna under sig.
Hur de njöt av varandras sällskap.

Tänk vad drömmar kan göra gott. Och få en att hitta in till minnesskrymslen som är så varma. Mjuka. Och välgörande.

Att vara varandras tröstbränsle

Att vara ute i trädgården med pappa i all anspråkslöshet är fint. Vi sitter vid husväggen, i någon slags meningsfull meningslöshet, i absolut tystnad och förstår varandra till fullo.
Vi tänker på mamma, saknar henne och önskar att hon var med oss.

Ett minne dyker upp, vi pratar, ler och återupplever.
Vi är varandras tröstbränsle. Vi bär upp varandras sorg.
Våra gemensamma minnen som sträcker sig över ett halvt sekel.

Jag är så glad att pappa följde med oss till landet.
Han trivs med att bönderna kör traktor mellan åker och ladugård minst trettiofem gånger om dagen och hälsar varenda gång, han iakttar med högtidlig nyfikenhet humlornas pollenjakt och njuter av fåglarnas allsång över gräsmattan.

Jag trivs med pappas tupplur i gräset, med att få koka kaffe och göra frukost, lunch och middag åt honom. Trivs med att jaga runt halva Närke efter mediciner till honom.

Idag ska vi åka till Tivedstorp och fika. Min förstfödde är döpt i Tivedstorps kapell för tjugofyra år sedan. Vi ska åka dit och fika och minnas dopet då både mamma och mormor var med.

Måndag till torsdag tittar vi på reprisen av Halv åtta hos mig. Det är ett av våra gemensamma favoritprogram, mammas också.

På tal om teveprogram.

Varje år går det ett program som heter Året var 19xx. När det begav sig inför Året var 1966 anmälde jag mamma och pappa till programmet. Det var samma år som mamma och jag kom till Sverige, pappa kom året innan.
Redaktionen nappade och intervjuade mamma och mig, gjorde ett inslag.
Sedan kom det inte med på grund av platsbrist, det var så mycket annat som var intressantare antar jag.

När mamma blev sjuk hörde jag av mig till redaktören och frågade om det fanns något kvar av inspelningen och till min oerhörda glädje fanns det sparat, han skickade en CD-skiva med hela intervjun.

Varje gång pappa kommer hem till oss i stan ber han mig sätta på skivan så att han kan se och höra mamma. Vi tittar tillsammans, så glada över ynnesten att hennes röst, mimik och tankar kring flytten till Sverige för alltid finns bevarad.

 

Ta fram din inre bonobo

I morse läste jag en artikel av Gudrun Schyman och Jaime Gomez i ETC som fick mig att associera till de två människoaporna bonobo och schimpans.Trots att de är varandras motsatser är de lika oss människor genetiskt till 99 procent.

Debattörerna menar att vi människor måste gå från dödande till födande och sluta lösa konflikter genom våld. Jag håller fullständigt med dem. Och det var då jag kom att tänka på aporna.

Bonobo-aporna lever i ett matriarkat och löser konflikter med sex. De har inte sex enbart för reproduktionens skull utan även för njutnings skull. Hannarna har ingen koll på vem som är far till barnet. När honan blir könsmogen drar hon från flocken för att hitta en ny grupp att leva med.

Schimpanserna lever i ett patriarkat och löser konflikter med våld. Högst i rangordningen står en fullvuxen hane. Det sociala livet är fullt av maktspel.

För att vi ens ska komma i närheten av det debattörerna förespråkar bör vi ta fram vår inre bonobo.

Schimpanserna har vi redan efterapat tillräckligt.

Och inte nog med det, vi måste dessvärre skynda oss, båda arterna är starkt utrotningshotade. Av den största apan av oss alla.

 

 

Mamma Mirjana

Idag skulle du ha fyllt 74 år mamma.


Istället för att gratulera dig med blommor och presenter, sjunga ja må du leva ska jag besöka din gravplats på Skogskyrkogården, stänka några droppar av din favoritparfym över din grav, sätta mig ner och minnas dig.
Jag ska blunda och lyssna inåt, söka efter dina uttryck och höra din röst inom mig. Jag ska låtsas att du smeker min kind, klappar mig försiktigt på huvudet för att avsluta med att rufsa om mitt hår. Så som du så många gånger har gjort.

Idag på din födelsedag mamma, minns jag alla de gånger under min uppväxt när du fixade födelsedagskalas åt mig. Korv och mos. Tårta med ljus. Inbjudna danska, finska och svenska grannbarn, jugoslaviska kompisar. Jag fick presenter, blåste ut ljusen, blundade och önskade mig något.

Utan dig hade det inte blivit några kalas. Du var så bra på det mamma, att fixa åt andra, du älskade att göra gott för dina barn, du satte alltid oss främst.

Du tog reda på hur det fungerade i Sverige, frågade dina svenska kompisar, du ville att jag skulle känna mig inkluderad mamma. Du var lyhörd för vad som gällde i Sverige och 1968 var det inget snack, alla utlänningar skulle assimileras, anpassa sig och ta seden dit de hade kommit.

Samtidigt var det så på 60- och 70-talet, att förutom att ta seden i Sverige kunde du mamma tillsammans med några till starta en jugoslavisk förening där alla jugoslaver i byn kunde träffas, umgås, spela volleyboll, fotboll och schack, dansa folkdans, sticka tröjor och ordna fester med “vår” mat och musik.

På den tiden uteslöt det ena inte det andra. Vi tilläts både vilja anpassa oss och behålla vår egna kultur. Som jag brukar kalla det, vi tilläts att assimigrera oss.

Idag mamma, ska jag minnas dig och din tid som småbarnsmamma, den tid som jag vet att du älskade allra mest.
Mamma, grattis på födelsedagen! Kommer alltid att sakna dig, älska dig och minnas dig.

Besvärliga flygresenärer

Idag är det resdag, klockan är inte ens nio på morgonen och jag ska villigt erkänna att jag ser fram emot att dagen är över. Ju äldre jag blir desto svårare har  jag för att flyga. Nu tänker jag gnällblogga som en grinig gammal tant och ni som inte har lust med gnäll får sluta läsa här.

Dels är jag flygrädd, särskilt vid start och landning, men det jag har absolut svårast för är medpassagerare som inte förstår att följa reglerna utan uppfinner egna regler under hela flygresan, särskilt vid start och landning och därmed utsätter oss alla för både fara och förseningar. Mitt tålamod med dem är obefintligt och jag kan i extremfall ryta till och ifrågasätta deras beteende.

Vi börjar med när vi kliver på. Det finns två sorters människor, de med helikopterperspektiv på tillvaron och de vars världsbild går ut på att allt, precis allt kretsar kring dem själva. Jag råkar alltid resa med den senare sorten. När de väl har hittat sin plats så stannar inte bara de upp. Hela världen stannar upp och har nu fokus på dem när de ska lägga upp sitt handbagage på det absolut bästa stället. Handbagaget kan mycket väl bestå av flera resväskor, kassar, minicyklar, ja jag kan inte förstå hur de kommer igenom incheckningen med allt sitt handbagage.
Det är dessa personer som förlorar hörseln när personalen upprepade gånger via högtalare ber dem att kliva in så att passagerare bakom dem kan gå förbi, det är också dessa människor som aldrig har tittat på Fem myror är fler än fyra elefanter och det är dessa människor som gör att vårt plan inte får lyfta på angiven tid. Och de förstår inte ens att det är deras fel, de har ingen aning om vad som händer framför, bakom, runt dem och att allt hänger ihop. De måste ju för jösse namn få ordna med sitt handbagage.

När vi så äntligen kommer iväg infinner sig ett lugn och har jag riktig tur sitter inte ett barn i sätet bakom mig med så mycket spring i benen att energin skulle räcka och bli över till både Sveriges och Serbiens sprinterlandslag i OS. I nio av tio fall har jag inte tur. Små barn och bebisar ingår inte i den här kategorin, de får gråta och ha hur mycket energi som helst, de är små, jag förlåter dem av hela mitt hjärta. Nej, jag pratar om så pass stora barn som skulle tåla en tillsägelse av sina föräldrar eller åtminstone kunna bli mutade på ett eller annat sätt. Men nej, deras rätt att sparka sönder min rygg går före all annan rätt. I de fall jag har bett föräldrar säga till sina barn har föräldrarna blivit galna. På mig.

Så kommer vi då till det värsta av allt, mardrömmen då alla ska kliva av.

Låt mig berätta en sann historia från förra året. Det var när jag reste tillbaka hem från Belgrad och satt på första parkett, det hela utspelade sig i raden framför mig. En man i fyrtioårsåldern, minst två meter lång satt längst in. När planet precis hade landat men fortfarande höll på att bromsa in den höga farten, ja då skulle han börja förbereda sig för att kunna kliva av först av alla. Mellan honom och kvinnan som satt ytterst var det tomt. Han reste sig upp, klev frankt över kvinnan som förfärat kröp ihop, öppnade bagageutrymmet, plockade runt tills han hittade sitt handbagage, slet ner det och slängde på det tomma sätet bredvid kvinnan. Planet hade fortfarande inte stannat.
Jag tycker att personer som den här mannen är ytterst plågsamma att iaktta så naturligtvis raljerade jag över honom, som en hånfull sportkommentator. Det bekom honom inte det minsta. Han struntade fullkomligt i både mig, flygvärdinnan som sa till honom att sätta sig, kvinnan han bokstavligt krossade och övriga passagerare. Han tittade neråt och bara stod där som ett två meter långt fån. Vi satt på rad 22 och 23, han hade ingen chans i världen att kliva av först. Jag förstår inte poängen. Är det ett slags tvångsmässigt beteende?

Behöver jag säga att jag ändå kom igenom passkontrollen före honom?

Alla ignoranta och egoistiska jag-ska-fram-först-människor, det går inte att trängas på ett snyggt sätt i ett flygplan. Så kliv på, hitta din plats, snabbt upp med handbagage, in med dig, sitt sen still, följ reglerna, de är till för din säkerhet och gå av i den ordning du sitter. Okej?

Första semesterdagen

Vaknar klockan fyra av ett stilla regn. Det är rogivande och jag somnar om. Tre timmar senare regnar det fortfarande och vet ni, trots att det är första semesterdagen är det skönt, avstressande och ytterst vilsamt.
Förr om åren var det viktigt att solen sken varje dag på semestern. Så är det inte längre, idag uppskattar jag både regn, åska och lägre temperaturer.

Om några dagar åker hela familjen till Belgrad. Där är det runt 35 grader i skuggan och jag känner sisådär inför den temperaturhöjningen i vardandes. Nuförtiden åker jag hellre till Belgrad i april, maj eller september men i år åker vi i juli för att fira min systerson som fyller 25 år.
Han är född och uppvuxen i Sverige men älskar Serbien. Han försöker till och med att lära sig serbiska. Det är roligt att tredje generationen vill lära sig om det gamla landet, det som mina föräldrar lämnade.

Men innan festen i Belgrad står en annan fest på tur, redan ikväll. Det är en traditionsenlig fest som min man och hans barndomskamrater anordnar varje juli för att fira någon i gänget som fyller jämnt. Och det finns alltid någon att fira.

I år får festen flytta in inomhus på grund av ymnigt regn. Det gör inget, det går precis lika bra.

 

Mammas doft

Det har gått 249 dagar sedan mamma lämnade oss. Trots det har hon varit levande i mig varenda en av dessa dagar. Hon finns i mina tankar, hon är med mig, bredvid mig, som en stark skugga. Det känns naturligt. Vi pratar oavbrutet med varandra, i mitt medvetande.

När vi städade ur hemma hos mamma och pappa hittade jag en oöppnad flaska eau de toilette, Musk, hennes favoritdoft  och den enda hon använde.

Nu när jag åker till mamma tar jag med den och sprayar lite försiktigt på lyktorna. Känslan av mammas närvaro höjs omedelbart tusenfalt. Sist jag var hos mamma blåste det kraftigt. Vinden tog tag i Musken så att den flög fram och åter. Det var en sorglig och fin stund.

Blogglusta

Har plötsligt återfått lusten att blogga. I alla fall idag.

Livet har varit intensivt med stor sorg att hantera.
Mamma gick bort den 26 oktober 2016. Allting stannade upp och jag gick in i en dimmig bubbla, ville vara där länge. Dimman har lättat något men inte helt. Kanske gör den aldrig det.
Det går inte en dag utan att mina tankar går till mamma.

På ett sätt förstår jag att hon är borta för alltid, på ett annat sätt förstår jag inte. Eller snarare vill inte förstå. Vill inte acceptera.

Att aldrig få höra hennes röst, krama henne, pussa henne, skratta med henne, fråga om recept, minnen från när jag var liten, diskutera politik, mode, reklam, ja allt.

Som min mamma skulle ha sagt: Vi får se.
Om jag återupptar bloggandet. Vi får se.

Mamma på sin 70-årsdag den 19 juli 2013. Vi var lyckligt ovetande om den kommande katastrofen.